Mitt liv mitt val

Tack ni fantastiska läsare som peppat och stöttat med era fina kommentarer. Jag har läst dom om o om igen och funnit styrka. Styrkan att gå upp på mornarna och köra på i full fart. Styrkan att kunna släppa lite ångest på kvällarna när barnen somnat gott till slut.

 

Ikväll är en lugn kväll. Den första på länge. Tösen min är hos sin pappa nu tills måndag. Hemskt att säga såhär men jo det är själva sanningen dessvärre. Barn med speciella behov har just större behov och kräver mkt mkt mer av sina föräldrar än vad ett "normalt" (hatar de ordet men ni förstår vad jag menar) barn gör. Därför blir man oftast erbjuden en såkallad avlastningsfamilj. Dit barnen åker och sover över så man själv kan andas ut lite grann.

Då tösen är så himla känslig så hade det känts hemskt att lämna bort henne. Jag hade aldrig kunnat slappna av. Så då är det tur i oturen att jag och hennes pappa är skiljda sen hon var bebis. Somsagt hemskt låter detta men jag är ärlig.

Jag klankar definitivt inte ner på andra som har avlastningsfamilj. Det hade jag också haft om vi inte varit skilda. Det är fantastiska människor som ställer upp och öppnar upp sina hem för dessa underbara ungar och familjer. Vilka vardagshjältar. Jag menar bara att för oss hade det varit en tuff sak att utsätta tösen för. Då hon är speciell. 

 

Imorgon ska vi på det allra första mötet på habiliteringen. Spänd som tusan. Men samtidigt så förväntansfull. Se vad dom kan hjälpa oss med.

 

Nu ska jag gå dagens bloggrunda o kika in hos er alla.

 

Kram på er fina ni