Känner ni igen er?

 
Som jag skrev lite kort om igår så ska jag eventuellt följa med ut på en långtur på söndag.
En jobbarkompis och hans andra kompis brukar tydligen köra söndagspass ihop.
Detta kom fram när vi började prata och insåg att båda älskade löpning. Han har sprungit en hel del marathon osv... de har inte jag. Än! 
När vi pratade om detta från början , att jag kunde följa med dom någon söndag så var de klart. Klart jag vill.
SEN! När jag är BÄTTRE! Alltså snabbare, har bättre löpsteg osv...
Så kom han nu i veckan och sa - Söndag, långpass 11.00.
Och jag hör mig själv säga - Ja va kul! 
VA?!! Va tänkte jag med? Inte f * n var det med hjärnan iaf. 
 
Vet inte vad det beror på, men jag kan inte springa med andra. Som jag inte känner väl. Sambon självklart. När han sprang innan sin knäskada sprang vi långpass ihop. Även om jag sprang långsammare, då kände jag mig inte dum.
Men nu. Vet ej varför. Är inte rädd för att visa mig svagare eller sämre än dom. För det vet jag att jag redan  är. 
Tror att det är så att jag är rädd för att dom ska känna att jag mest är ivägen för deras träning. Ja att dom inte får ut något av att springa med mig. Att jag är för långsam. Så det blir mest jobbigt att ha mig med. 
Därför kan jag inte vara med i löpargrupper heller. Vi har en jätte bra här i en stad nära annars, men jag är så rädd att vara ivägen. Att dra ner de andra. Så tramsigt kanske. Men inget jag kan styra. Vet ej hur.
Så jag vet inte hur jag ska göra på söndag. Jag vill verkligen följa med dom ut. Men vet ej om jag vågar. 
 
 
Kan ni känna så ibland?
 

Dag 19 Nödig i spåret

 
Nu är jag lite mer mitt gamla jag. Förlåt för mitt inlägg igår, men igår va en hemsk dag.
Nu blickar vi framåt igen.
Som ni kanske märker på mitt humör så har jag varit ute och SPRUNGIT!!! 
Lycka! Så underbart det var att komma ut. 
 
Jag har haft sån värk och kramp i magen sen kl 11 i förmiddags.
Sambon fick till och med hämta mig efter jobbet. Smärtan tog övertaget och de gör så jäkla ont.
Så efter en stund hemma så tänkte jag att jag testar att springa en lugn långsam runda och se om det hjälper. Vet ej vad det är för värk. Har ibs så de kan vara ett skov av de. Magen kör oxå så, troligtvis är de så. 
Så jag klädde på mig mina älskade löparkläder. Testade de nya jag köpte på rean!! Happy happy!! 
Hoppade i skorna, lycklig över att få komma ut och springa när det forfarande var ljust ute. Det var längesen sist. Så när jag precis tittar ut för att avgöra om de kläder jag tagit på mig räckte för dagens väder, ja vad händer då?! Jo det börjar snöa! Som bara den! 
Men jag for ut ändå. Och det är jag så glad för. För vilken runda det blev. 
Snön föll de första 2 km och de sista 3 bara. Annars var det lugnt och fint väder.
 
Då jag halvt om halvt har lovat bort mig på söndag på en långtur tillsammans med en kille från jobbet och hans vän, så kände jag mig tvungen att ta mig över milen idag för att se hur det kändes. Var ju ett tag sedan då jag varit sjuk. Men det gick bra. 11,20 km blev de. Saaaakta sakta, räknas nog knappt som löpning ha ha ha. Men prova själv att springa med värsta magsmärtan och hugg då och då. 
Ovanpå alltsammans så blev jag nödig när jag kommit halvvägs. 
Tror inte löparcoachen Anna hade varit stolt över mig och min löpstil sista biten hem. Trodde fasen jag skulle behöva göra ute. Eller ännu värre, att jag inte ens skulle hinna dra ner brallan. Usch och fy vad hemskt det är. Springa där och känna att nej, nu går det fan inte längre. 
MEN jag hann! En gång `förra sommaren igen fick jag sätta mig mitt i skogen och göra nr 2. Satt där bak en gran. Usch ja, nu kan jag skratta åt de. Men ja, inte då. Jag tror nog att jag sprang ett halvår efteråt med toapapper på mig. Fall i fall. Men idag behövde varken göra i skogen eller i brallan =) Det är lycka det. Ha ha
 
Har ni någon nödig löparhistoria?