På väg tebax




Jag har nu varit sjukskriven lite drygt ett år. Insjuknade långt innan dess men det tog ett tag för mig att inse fakta. Jag hade gått i väggen! O det rejält!
Minns när jag hoppade av bussen, stod vid dagisgrinden o kom ej ihåg vilket barn som skulle hämtas. Var det tösen eller sonen som hämtas här?! Panik! Alla gånger i affären när panikångesten kom över mig. Var bara att gå ut igen. Mindes ingenting. Kunde inte ens läsa . Varken böcker eller tidningar. Min hjärna kokte. Diagnosen utmattningssyndrom samt panikångest och depression ställdes. Vägen har varit lång. Extremt lång. Backe upp o stup rakt ner. Så är det än idag. Inte samma stup som förr. Mer lite gupp här o där. Vissa dagar är värre än andra. Men jag är på väg tillbaka. Jag känner det. Jag ska fixa detta.  
Träningen klarade jag inte ens av när jag mådde som sämst. Kroppen la av. Sömnen tog över mitt liv helt. Sov massor. Men det behövde mitt huvud. 
Nu har min träning kommit in i bilden igen. Men senast igår fick jag lägga om planerna igen. Det blev för mycket krav för mig. Träningen var plötsligt ångestladdad. Varningstecken!! Så jag drog hårt i handbromsen. Nu är det bara  roliga och kravlösa pass på schemat. Måste lära mig detta. Det är en stor balans. 
Även maten har varit en stor grej för mig. Började hetsäta.  Kunde inte sluta äta när jag väl börjat. Så kom ångesten, o så ät jag mer pga de. En enda stor ond cirkel. 
Med många terapisamtal (går där än) mkt stöd och hjälp från min älskade familj så är jag äntligen på väg tillbaka igen! Små små steg. 
Kommer aldrig mer att tåla stress i samma utsträckning som tidigare. Måste lära mig känna gränsen. Svårt. Men inte omöjligt.


Lycka


Våren är ljuvlig!
Detta passerade jag idag på mitt cykelpass. Ljuvligt med raps. Jag blir glad ända in i hjärteroten när jag ser detta vackra o känner dess doft.
Lycka! 


Min nya kärlek



Här ser ni min nya kärlek. Kärleken som ska hjälpa mig även i löpningen är min tanke. För löpningen är fortfarande min stora kärlek. ( inom träningen) Jag ser cyklingen mer som ett komplement. Få upp lite benstyrka o uthållighet. O variation inte minst.  Så roligt det är. Man kommer ju en bit!! Sambon som skadat knäet, eller ja aldrig blir bra i knäet rättarsagt cyklar sen innan. Kanske dels därför oxå som jag valde cykel. Kan vi inte längre springa tillsammans så kan vi åtminstone cykla ihop.