Gå in i väggen

Ja eller utmattningssyndrom som det heter med ett annat & finare namn. Vad är då detta? Och varför drabbade det mig?
Ja, dom tankarna har snurrat många gånger i mitt huvud. Men nu i efterhand så är det inte så svårt att förstå varför det har hänt just mig.
Jag har alltid varit en högpresterande person. Aldrig varit nöjd om jag inte gjort bäst ifrån mig. I allt. Jag har alltid gått all in i allt. Allt från jobb, vänskap, träning, dieter osv. O det finns en gräns.
Vi har kämpat med våran dotter i alla år. Hon fyller 10 i år och redan som treåring upptäckte jag att hon var annorlunda. Alltid varit extremt mammig, haft stor seperationsångest, aldrig kunnat vara utan mig, har jag skullat träna så har hon hängt i benen och gallskrikt högt och länge, hon har haft stora insomningsproblem i alla år, har än idag, aldrig förstått det sociala spelet, aldrig fungerat med kompisar och nu då sista året ej heller hängt med i skolans tempo. Detta har vi då sökt för i över 4 år på BUP. Men där har det bara hetat att hon är normal. ( om det nu finns ngt som heter just normal)
Dom har mest tryckt på att det beror på att jag och hennes biologiska pappa skiljdes åt när hon var knappt två år.(!!)
Vi har fått massa stödsamtal osv men inget har hjälpt. I våras när tösen började få kraftig ångest och vägrades lämnas på skolan varje morgon så gick det för långt för mig. Jag jobbade fulltid, kämpade med tösen här hemma, sonen som är yngst i familjen krävde också uppmärksamhet såklart men fick stå tillbaka en hel del tyvärr. Sambon som jobbade /jobbar varannan vecka dag och varannan vecka kväll/natt. Här börjar jag rasa, jag glömmer bort saker,tappar ord, kan ej läsa eller förstå ngt längre, jag får stanna upp o tänka efter hela tiden, vilket barn ska hämtas idag och vart, värst var när jag inte hittade hem en dag från vårdcentralen. Då blev jag riktigt rädd.
Jag kopplades till en kurator. Hon försökte övertala mig länge att sjukskriva mig, heltid. Jag fick göra två olika "bedömnings tester" Båda toppade jag . Jag var utbränd helt klart.
 Efter ett tag gick jag med på 25 %. Rädd då jag snart skulle få min fasta anställning så vågade jag ej sjukskriva mig på heltid.
Men de gick ej mer. Jag var deprimerad jämt, så fort jag steg upp på morgonen så såg jag fram emot att få sova igen på kvällen. Jag kände inga känslor längre, va helt tom . Detta skrämde mig mer och mer. O ju sämre jag mådde desto sämre mådde mina barn, framförallt dottern.
Höjden av allt jävelskap var när vi fick ett brev från BUP som avsa all vidare kontakt med oss. Dom hade löst dotterns bekymmer nu skrev dom. Hon mådde såhär pga att hennes mamma led av en psykiskt sjukdom!!!!
Dom hade alltså läst mina sjukskrivningspapper. Nu var jag sjukskriven på 100 % o bara sov hela tiden. Dom hade tagit sig friheten att kolla in min journal!
Jag blev så knäckt. Jag led inte av någon psykisk sjukdom. Jag hade gått in i väggen!  Dom kunde alltså inte förstå att anledningen till att jag hade gått in i väggen var pga att vi inte fick någon som helst hjälp till tösen som vi såg försvinna mer  o mer. Hon slöt sig mer o mer och hennes lärare slog larm om att hon tyckte att hon gick in mer o mer i sig själv. Ändå tog dom ej oss på allvar! Nej det var jag som led av en psykisk sjukdom! SUCK!
Här hade jag kunnat kasta in handuken helt, gett upp allt och bara lagt mig ner för att dö. De finns inget värre än när man inte blir trodd. Jag känner väl mina barn bäst själv. O hur kan dom säga att hon är "normal" efter sammanlagt 3 träffar med tösen?!
 
Mitt i all denna kaos, mitt i mina dagliga panikångestattacker så bestämde jag mig. Jag skulle söka hjälp till dottern själv! För hon ska fan få hjälp, o det fort! Innan vi mister henne helt.
Jag satt uppe o sökte timmavis på nätet. O fann tillslut ett ställe 10 mil härifrån som kunde göra utredningar för att fastställa vad som var tösens bekymmer . Vi tog kontakt och fick en tid 2 månader senare.
Allt detta får vi bekosta själva . Vi har fått ta ett lån för att finansera de, men dotterns hälsa sätts främst. Så är det bara.
 
Nu är vi i slutet av utredning nr två. Om fyra veckor får vi besked. Antingen en diagnos om allt passar in i en "mall" annars får vi iaf på papper exakt vad som är annorlunda med våran underbara tjej. Så vi kan skaffa oss rätt verktyg för att hjälpa henne på rätt sätt.
Vår tös som sedan vi tog tag i detta, medans vi visade henne att ja vi ses dig! Vi vill hjälpa dig! har växt och blivit så mkt bättre redan. Jag är hemma än, sköter all markservice , tar hand om barnen o slussar tösen rätt och försöker förutse allt som ska ske innan hon själv gör de. Detta tar enormt mycket energi och tänk detta gjorde jag även med en tjänst på 100%.
Nu i början av mars är det tänkt att jag ska gå tillbaka på 25%
Jag försöker inte tänka på detta än. Nu är fokusen på dotterns utredning o mående och sonens såklart.
 
Oj långt inlägg. Men här e lite varför jag gick in i väggen.
Har ni frågor så ställ gärna dom.
 
 
1 Anonym:

skriven

Fy, får bup ens göra så? Läsa dina journaler? Tveksamt, tycker bup borde få en anmälan . Men förstår om du inte orkar bråka mer utan fokuserar på tösen å komma tillbaka själv ❤️ Du är en förebild och kämpe. En riktig super mamma!!! 😊

2 Therese Bjärstig:

skriven

Det var jag...

3 Träningsblogga - Ida:

skriven

Fy fasen för att man ska behöva bråka med bup också mitt i allt det där. Skönt att läsa att det går åt rätt håll i alla fall, men synd att ni behöver bekosta allting själva.

Kommentera här: