Saknad
Ofrivillig löpvila snart 2 månader, sånär som på en 2 km runda för att" jagvatvungenannarshadejagdött"
Jag vill springa, jag vill springa nu. Men snart är antibiotikakuren slut, snart får jag börja tassa så smått. Om bara lungan håller med mig denna gång.
Det är sjukt så deprimerad man blir utan sin träning. Inte nog med det för helt plötsligt så ser man så himla många som springer, både här och där. Vart man än vänder blicken så nog fan ska där vara en löpare. Så står man där och glor hejdlöst nästan med dreglet ner på hakan. Flinar sådär igenkännande, känner hur pulsen rusar, hjärtat smällter lite, de e nästan så att man fäller en tår... Så vackert.
Den löparen som man möter tittar först upp, nickar lite snällt men sen när man fortsätter glo så skumt så springer dom allt fortare ha ha.
Ja ni förstår att jag saknar de, mitt gift, mitt braa gift. MIN LÖPNING.
skriven
Hoppas din lunga samarbetar så du får börja med din träning igen :) Jag längtar tills jag är av med foglossningen så jag kan börja röra mig vettigt igen