Känner ni igen er?
Som jag skrev lite kort om igår så ska jag eventuellt följa med ut på en långtur på söndag.
En jobbarkompis och hans andra kompis brukar tydligen köra söndagspass ihop.
Detta kom fram när vi började prata och insåg att båda älskade löpning. Han har sprungit en hel del marathon osv... de har inte jag. Än!
När vi pratade om detta från början , att jag kunde följa med dom någon söndag så var de klart. Klart jag vill.
SEN! När jag är BÄTTRE! Alltså snabbare, har bättre löpsteg osv...
Så kom han nu i veckan och sa - Söndag, långpass 11.00.
Och jag hör mig själv säga - Ja va kul!
VA?!! Va tänkte jag med? Inte f * n var det med hjärnan iaf.
Vet inte vad det beror på, men jag kan inte springa med andra. Som jag inte känner väl. Sambon självklart. När han sprang innan sin knäskada sprang vi långpass ihop. Även om jag sprang långsammare, då kände jag mig inte dum.
Men nu. Vet ej varför. Är inte rädd för att visa mig svagare eller sämre än dom. För det vet jag att jag redan är.
Tror att det är så att jag är rädd för att dom ska känna att jag mest är ivägen för deras träning. Ja att dom inte får ut något av att springa med mig. Att jag är för långsam. Så det blir mest jobbigt att ha mig med.
Därför kan jag inte vara med i löpargrupper heller. Vi har en jätte bra här i en stad nära annars, men jag är så rädd att vara ivägen. Att dra ner de andra. Så tramsigt kanske. Men inget jag kan styra. Vet ej hur.
Så jag vet inte hur jag ska göra på söndag. Jag vill verkligen följa med dom ut. Men vet ej om jag vågar.
Kan ni känna så ibland?
skriven
Ja jag känner så, det blir bra för mig som får draghjälpt, men rädd att sinka andra. Dessutom tivs jag med mitt eget lunk... blev en dryg halvmil nu på lunchen, i sakta mak. Sedan kotglidningen i ryggen så kan jag inte köra så mycket distans, därav många men korta rundor ist. Så skönt att bara komma ut! KRAM och KLART du ska haka på dem på söndag!!!!!!! De hade inte frågat om de inte velat ha med dig ju! KRAM