Skör
Ja ni undrar säkert vad som händer. Ska vara öppen och ärlig. Måste få skriva av mig känner jag. Bearbeta och samla kraft och ork att orka fortsätta kämpa.
Min älskade tös har alltid varit annorlunda andra barn. Märkte jag tidigt.
Hon har aldrig kunnat leka med andra riktigt. Utan allt ska ske på hennes vilkor. Alltid! Hon måste ha med mig på allt. Vad som helst, jag måste vara där bredvid. Hon har ett jäkla temprament. Hon blir inte ledsen nej hon blir vansinning. Flera gånger om dagen. Varje dag. Åren runt. Ibland vet man inte ens varför. Ibland råkar man bara trampa på en "mina" som man försent har "sett".
Idag är hon 8 år. Snart 9. I cirka 6 år har jag misstänkt att något inte riktigt stod rätt till. Många har tyckt att jag varit löjlig, nästan blivit förbannade och tyckt att det är inget fel alls på henne. Nej sant. Inget fel, men något står inte rätt till.
Detta har vi gjort till våran vardag. Men, för cirka ett år sedan så insåg även omgivningen att jo, det stämmer nog. Något stämmer inte riktigt.
Vi har haft kontakt med BUP ett bra tag nu. ( barn och ungdoms psykiatrin) Gått på såkallade föräldrastöd, då även dom inte sett att tösen min mår dåligt. MEN nu har även dom insett. Vi har det så illa här hemma nu så jag står knappt ut. Låter hemskt. Men jag vill vara ärlig, och kan jag nå någon annan med samma beymmer så är jag nöjd.
Tösen min är världens underbaraste, när HON vill. Annars kan hon vara riktigt riktigt elak. Slåss, hårda ord, hot... värst är när hon går på sin lillebror. Har inga sociala skills alls, förstår inte de sociala samspelet, vet knappt vad empati är. Jo när det gäller familjen, men inga okända.
Skolan fungerar sådär, vänner fungerar inte alls. Läxor går definitivt inte, då slår hon bakut och det låser sig helt för henne för att förklara väldigt kort.
Hon har ingen tro på sig själv alls. Hatar sitt liv som hon själv säger. Varje dag.
Tänk er själva att ha sin älskade dotter som känner att hon inte vill leva längre, att hon mestadels är så nere och deprimerad att man inte riktigt kan nå fram till henne. Tårarna rinner längs med kinderna medans jag skriver detta...
Försöker allt jag kan, men man är bara människa. Och när då läraren i tisdags berättar att även hon nu ser att tösen mår dålligt och att hon börjat gå in i sig själv , ja då brister de helt!
Så som jag har fått slåss för att få hjälp! O inte rätt hjälp ens. Men nu ringde jag akut och bad om att nu får dom ta detta på allvar innan vår familj rasar ihopa totalt. Det verkar som dom har förstått mer nu.
Så vi går just nu och inväntar deras nästa steg. Måtte dom ta tag i detta, annars vet jag varken ut eller in. Jag själv misstänker adhd, plus minus någon annan diagnos. Men bara vi får hjälp så hon mår bättre så får det vara va fan för diagnos som helst känner jag.
Hjärtat blöder när ens barn mår så dåligt.
Mitt andningshål för att orka med denna vardag är löpningen. Men har ej sprungit sen i måndags. Har fortfarande ont efter den turen. Avvaktar lite. Se om jag vågar mig ut imorgon och testar.
Förlåt för långt inlägg. Men måste få skriva av mig. Läs inte om ni inte orkar.
skriven
Men vilken kamp! Vilken situation ni är i. Kan nog inte ens ana hur kämpigt ni måste ha det... men på det du skriver så tänker jag omg asbergers. Älskade tös ♥ hoppas hon får en diagnos så att rätt hjälp kan ges till er. Och bara så du vet växer du än mer i mina ögon. Du är en ver klig zupermamma ♥ styrke kramar!