Mitt liv mitt val

Här inne har det ekat tomt ett tag. Vi har försökt landa i beskedet som vi fick angående tösen.

Sen va vi på en väldigt härlig minisemester i dalarana. Det behövde hela familjen för att koppla bort allt och bara umgås o tanka kärlek.

 

Men detta jag skrev dagen efter vi fått diagnosen. Rörigt men det förklarar så mkt.

 

Tom. Allt jag känner är en enda stor tomhet. Vi visste ju vad vi hade att vänta. Eller? Visste vi det egentligen? Efter sex års kämpande och bearbetande så trodde jag ändå att det skulle kännas bättre. Eller, bra kan de ju inte kännas. Suck Så svårt. Sen i november har den 17 februari varit målet. Där framme har vi sett vårt målsnöre. Allt har i stort sett kretsat kring detta mål. Nu är vi där, o förbi. Den 18 februari har vi idag. O jag e tom. Alla tårar e runna nerför mina kinder. Jag känner mig helt blank. Lättnad? Jo visst.. Nu har vi en diagnos. Äntligen. Vi har efter sex år kämpande i motvind äntligen fått rätt . Våran tös, våran älskade fina tös är inte som alla andra. Vad de nu innebär att vara som alla andra. Det beror inte på oss föräldrar trots allt som BUP slagit i oss i så många år. Nej! Vår kämparanda gav oss till slut rätt. Vi hade rätt. Men hur känns de nu? Som en seger?” Knappast! Visst vi kan nu börja från start. O få hjälp. Men de var väl just detta vi inte va beredda på- Eller ja vi visste ju att det var nu resan började men då vi sett detta som en målraka så e det ändå en väldigt märklig känsla idag. Tomhet o idel tomhet. Kan inte beskriva det på ngt annat sätt egentligen.

Dessutom så är diagnosen ”värre” än vad vi misstänkt under alla år. Jag har alltid trott att hon har haft adhd. Men när vi sökte oss till en privat klinik så tyckte dom inte efter adhd testen att det riktigt stämde till 100 procent. Där var ngt mer. Så sedan i slutet av november ungefär fick vi reda på att det även skulle göras en autism utredning då asperger eventuellt var aktuellt. Jag läste på allt allt allt jag kunde. O jo, visst såg jag likheter mellan det jag läste och våran tös och vår vardag. Det vill säga kaos. Så igår , när vi samlades i detta kalla, kala rum 8 mil hemifrån. Jag, sambon och dotterns biologiska pappa fick vi beskedet. Jag läste tyst flera gånger om o om igen på papperna som vi fått  framför oss. Psykologutlåtande stod det i fetstil längst upp. Här stod alla tester beskrivna som dom gjort, våra samtal och utrednings formulär. O på sista sidan nästan allra längst ner...där....kom det....som en enda stor käftsmäll.... rakt i nyllet... AUTISM stod det.

Förberedd. Men ändå inte. Jag tror nu i efterhand iaf att man aldrig kan riktigt förbereda sig på ett sådant besked. Att ens barn, ens käraste här i livet, har diagnosen autism. Jag trodde att jag enbart skulle känna lättnad. För tusan jag hade ju planerat att fira stort på kvällen. Nu vart vi äntligen i mål. Vi vart äntligen trodda på. Vi hade rätt! Vi visste väl detta! Mamma instinkt o hela skiten. Men... va fan... såhär skulle det inte kännas ju. Tomt. Ensligt. Vad händer nu? Hur beter man sig nu med en sån här nyhet? Även om det är bra såklart att vi äntligen fått fram hennes svårigheter och nu även då en diagnos så att vi kommer få den hjälp vi och hon behöver (förhoppningsvis) så känns de piss. Nu är ju själva starten av resan. Har jag insett nu. Trögt jag vet. Men ja, alla sex år innan dess? Vad var de då? De var ju en jävla resa om jag får be. Men ja, vi börjar om igen. Jag måste bara få va deppig ett par tre dar, håglös, söndergråten och nedstämd. Sen ska vi upp igen. Sen... inte idag.

Jag tror såhär . Innan vi fick svart på vitt att där finns en diagnos och en klar problematik så hade hon sina bra dar. Dom va få, dom var väldigt utspridda över åren , men...dom fanns. O dom här få dagarna dom ska ni veta att jag klamrade mig fast i. Hårt hårt....Dom dagarna levde jag som i en dröm. Vi var en vanlig lycklig familj. Visst var det bara jag som va tramsig. Visst var de så? Ja, herregud ja. Där fanns inget annorlunda med tösen alls. Det var säkerligen bara mig, sambon , pappan, skolan, kompisarna osv som var problemet.  O så seperationen mellan mig o hennes pappa som BUP hela tiden tryckte på. Såklart! Vi har bara haft fel uppfostran därför har vi haft såna bekymmer.

Sen kom ju alltid dagen tillbaka när hon var ”sig själv” igen. Och problemen kvarstod och mina instinkterr på att hon hade en diagnos va tillbaka. Men det är just detta jag tror är grejen. Att nu med papperna i handen så finns inget hopp kvar längre. Hoppet om att hon trots allt inte har en diagnos utan att alla bekymmer i vardagen uppstod pga oss runtomkring. Svårt att få ner på papper vad jag menar. Men ja innan vi visste till 100% om hon hade en diagnos eller ej så levde vi på hoppet i form av dessa bra dagarna som hon har då o då. Hon lär fortfarande ha dessa bra dagarna ju men skillnaden blir ju att på kommande bra dagar så kan vi inte hoppas längre utan vi vet nu med all säkerhet att hon har autism.